Nya tider!

Jag insåg igår att jag inte mår något vidare som det är just nu. Mest med mig själv och mitt
yttre. Jag behöver göra något, helst en total helrenovering :-) Men man måste ju börja
någonstans och eftersom min diabetes har krånglat en del på sistone, och jag är flåsig
och känner mig mer än lovligt seg - tänkte jag börja med morgonpromenader.

Jag promenerar ju med min son till skolan varje morgon, och istället för att vända och gå
hem när han kommit dit han ska, tänkte jag fortsätta och ta en rejäl runda varje morgon.
Idag var första promenadmorgonen. Det var kallt, men otroligt skönt! Varför har jag inte
gjort det här tidigare?!

Det blev en promenad på 45 minuter, lagomt så här första gången.

Väl hemma igen blev det en dusch och sedan kaffe, havregrynsgröt och en hård smörgås
med ost. Självklart är jag fortfarande seg, trött, ångestladdad, deppad.....men jag tror inte
att det stjälper med promenaderna, kanske förhoppningsvis i längden tvärt om! :-) Det
kommer i alla fall bli mitt vårprojekt. Att må bättre!

För ett par veckor sedan sådde jag mina första frön. Det är så svårt att hålla sig, men 

penséer måste man ju vara tidig med om man vill ha dom utplanteringsbara till april. 

Dom har grott fint och jag är jättenyfiken på vilken färg dom får tillslut. Det är mina egna 

frön,  tagna av köpta penséer i höstas. Då blir det ju lite extra roligt tycker jag, när det är 

eget både  från frö och sedan det man planterar ut.

Vintermorgon

Vaknade till denna vy i morse! Blev stående i fönstret länge och bara njöt!
Ibland bjuder moder natur på spektakulära skådespel....

Vinterpromenad!

Trots -14° och migrän drog jag på mig överdragsbyxorna och tjocka vinterjackan. Kameran packades ner i väskan och sedan klev jag ut i vintersolen. Jag kände att jag var tvungen att göra något, höll på att bli tokig innanför hemmets fyra väggar.

Kylan bet i kinderna men naturen bjöd på sitt allra vackraste, så det märkte jag nästan inte.

Promenaden tog en dryg timme och när jag kom hem kändes saker och ting lite, lite bättre. Jag tänker bra när jag promenerar, och har jag också med mig kameran så blir promenaden ren terapi.

Igång igen!

Sådärja, efter att ha tappat bort inloggning och lösen på mina andra bloggar har jag legat lågt. Jag tappade helt inspiration och lust och lät dagarna gå. Men har samtidigt saknat kanalen att få ur sig saker jag funderar på.

Ett nytt år är här, och varje gång det närmar sig nyårsafton/dag blir det tungt. Jag vet inte varför, men så har det varit för mig så länge jag kan minnas. Det blir tungsint och jobbigt, deppigt och nervöst. Lite sådär som att man vet vad man har men inte vad man får. Det återstår bara att se vad 2013 har i beredskap åt mig och min familj. Jag hoppas att känslan av annalkande katastrof och elände försvinner snabbt bara....den känslan suger energi.

Hur ska vi summera 2012 då? Tja. Ett ganska trevligt år, då mycket hände som fick mig att må gott i själen. Det hände också en sak som skakade om mitt liv ordentligt - min älskade mormor lämnade oss. Hennes kamp mot sjukdom och smärta fick äntligen sitt slut och nu har hon återförenats med min morfar i nangijala.

Till våren ska jag plantera liljekonvaljer vid deras grav <3

Till dom mer glada saker som hände 2012 hör att mitt älskade, älskade lilla barnbarn fyllde ett år! Vad fort tiden går! Nyss var han ett litet knytte - nu är han en viljestark, envis och supersöt liten glad kille! <3 Att man kan älska så!

Några dagar efter Aleksanders 1-årsdag föddes Stefans andra barnbarn, han blev morfar till Oliwer. En blond liten sötnos som var väldigt efterlängtad.

I november flyttade Diezel hem till oss. Towe fick äntligen, efter många års längtan, köpa sig sin hund. En liten lågställd Jack Russel på 7 månader hämtades Umeå och bor nu mer tillsammans med Towe på Nordviksskolan i veckorna och här hemma hos oss på helgerna.